Bannerdockorna

Elvis på bio

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 06.09.2022 | 0 Kommentarer

Jag har alltid haft ett stort filmintresse men den senaste året har det varit dåligt med filmtittande. Nu vankas nya tider och troligtvis blir det mer i filmens tecken.


För mig blev det helt plötsligt ett biobesök för första gången på flera år. Naturligtvis var det premiären av regissören Baz Luhrmanns nya film Elvis som lockade mig till att göra comeback som biobesökare. Det blev av naturliga skäl i Vasa. Sambon hade bokat och överraskade mig genom att boka bästa platserna det vill säga i ”guldfåtöljerna”. Det var bra komfort och man såg alldeles ypperligt från dessa platser. Inget att klaga på i det hänseendet. Däremot var ljudet visserligen av hög kvalitet men någon hade tyvärr skruvat på alltför hög volym. 

Bioaffisch
I en sådan här film som var fylld av ljud och musik så blev det helt enkelt ”too much” även för en hörselskadad ”ljudiot” som mig. Jag stod nog ut men värre var det för min kära sambo som är mer känslig för högt ljud. Det var den tråkiga sidan av det här äventyret. Jag har upplevt för högt ljud tidigare på biografer men förstår inte varför man inte kan kontrollera och sätta volymen på en lämpligare nivå. 


Själva filmen överträffade mina hyfsat lågt ställda förväntningar och levde upp till mina förhoppningar rätt bra. Detta var en seriös och underhållande film som verkar tilltala alla människor. Austin Butler som spelade Elvis gjorde en överraskande kanoninsats och kan mycket väl nomineras för en Oscar. Han hade studerat Elvis i detalj och till och med hans egna sånginsatser i första delen av filmen var helt godkända. Tom Hanks, i rollen som managern Överste Tom Parker, håller som vanligt hög klass. Inspelningarna, som skedde i Australien, fick skjutas upp då Tom Hanks och hans fru blev sjuka i covid men väntan på denna film kompenseras då man ser resultatet.


Det finns naturligtvis saker som en del av de inbitna och faktakunniga Elvisfansen kritiserar. Ja allt stämmer ju inte till hundra procent. Men det brukar det sällan eller aldrig göra i den här typen av filmer. Regissören har tagit sig en del kreativa friheter för att förenkla vissa saker och betonat andra för att få till en bra och underhållande film. Visst överseende får man helt enkelt ha när det kommer till olika detaljers korrekthet. Luhrmann har trots allt gjort ett mycket bra jobb med att visa att Elvis var en mycket speciell person. I filmen tar man till olika knep och effekter för att få publiken att uppleva de rätta känslorna. Det här är en storfilm och det verkar inte ha sparats på något. Jag hade hoppats på detta men aldrig vågat tro att det skulle hända.


Nu är inte det här den ultimata Elvis-filmen vare sig för mig eller för alla andra Elvisfans. Här saknas naturligtvis saker som jag hade velat se men hur får man in en persons hela liv i en långfilm? Filmen är visserligen över två och en halv timme lång men det går nog ändå inte att göra så mycket bättre än vad vi ser här. Elvis dog endast 42 år gammal men ändå finns det väldigt mycket att berätta om honom och fokusera på. Filmens tempo är, nästan genomgående, rätt högt och som sagt så saknas en del saker som kunde ha varit med. Regissören Baz har avslöjat att filmen först var fyra timmar lång men att han sedan klippte ner den till en mer biografanpassad längd. Han har dock antytt att den långa versionen kan komma att ges ut om några år. Om detta blir verklighet, vilket jag tror, så har vi mer att se fram emot. Om det blir några Oscars-nomineringar för filmen så kommer säkerligen intresset för den att öka ytterligare. Ett intresse som hittills varit så stort att filmen är den näst mest inkomstbringande musikbiografiska-filmen i världen någonsin! Endast Bohemian Rhapsody-filmen, som handlar om Freddie Mercury i bandet Queen, har gått bättre. Så gillar du den här typen av filmer om stora musikartister så ska du definitivt se Elvis. Gillar du den australienske Baz Luhrmanns filmer så har du säkert sett den redan. 


Under semestern kunde jag inte bara låta bli att se den en gång till. Den gången i Mariehamn. Många säger att filmen till och med blir bättre den andra gången. Kanske för att man vet vilken fantastisk film som väntar och för att man hänger med lite bättre och hinner notera flera detaljer. 

På tal om Elvis-filmen så hade vi naturligtvis en artikel om den i förra numret av Elvismagasinet. Vår man i Frankrike, Yannick Perrussel, fanns på plats under filmfestivalen i Cannes då filmen hade världspremiär. Han träffade inte bara huvudrollsinnehavaren och regissören utan stötte även på Elvis barnbarn skådespelaren Riley Keough. Hon var i Cannes med anledning av att hon debuterade som regissör (tillsammans med Gina Gammell) med dramafilmen War Pony som fick priset Caméra d’Or. 

Elvismagasinet5cover
I vårt senaste nummer av Elvismagasinet (augusti) har vi en recension av Baz Luhrmanns Elvis-film och själv recenserar jag soundtracket (CD-versionen). Jag uttrycker där viss skepsis mot en del av den moderna rapmusik som ingår. Det gäller dock specifikt albumet för i filmen passar det mesta bra in. Filmen är en av regissörens mest framgångsrika filmer. I USA och Kanada är den hans framgångsrikaste medan den i övriga världen ligger som hans näst mest framgångsrika efter The Great Gatsby med Leonardo DiCaprio som kom 2013.

CDrecension
Nu har Elvisfilmen precis börjat strömmas på HBO och andra videotjänster. För mig är det dock den, i slutet av månaden, kommande utgåvan på Blu-ray som hägrar härnäst. Den kommer troligen att få snurra många gånger i hemmabion. 
 

BETYG: Jag ger filmen 4 Elvisar av 5 möjliga!

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar