Pamelaheader

Att äntligen vara fri från självhatet

Skrivet av Pamela Lundberg 29.08.2022 | 1 Kommentarer

NÄR SJÄLVHATET BLIR VARDAG

 Dethär har varit en svår text att skriva som ett blogginlägg. Faktiskt har jag låtit bli att dela den hela sommaren, för jag har tvekat till hur den skall tas emot och hur jag efter dethär skall ses som person. Men samtidigt är jag absolut inte ensam om mina tankar, och det är också därför jag tycker att det är så viktigt att våga prata om sådant som är svårt. Så därför väljer jag nu att publicera några av de tankar som jag brottats med i många år, som känns väldigt personliga och känsliga.

 

 

"Jag hatade nog egentligen aldrig mig själv, jag kunde bara inte känna att jag dög till något som människa"

ATT ÄNTLIGEN VARA FRI FRÅN SJÄLVHATET
Det är i början av juni och jag är ute på en helt vanlig långpromenad. Sommarvärlden sluter sig omkring mig där jag vandrar med en sovande bebis i vagnen framför mig. Luften är alldeles lagom varm, böndernas sådd har precis börjat växa till sig på ängarna och jag går omkring i tystnaden. Inga poddar, ingen musik. Jag låter tankarna få virvla alldeles fritt. Tar ingen notis om någon speciell tanke, spinner inte vidare, planerar inget. Låter hjärnan snurra på i sin egen takt.

Och där slår det mig. En nästan förvånade tanke. "Jag hatar inte mig själv längre".
Det får mig att vakna till, stanna upp och backa inombords för att faktiskt kunna snudda vid den om igen.  Det låter kanske som en väldigt underlig tanke - men för mig är det väldigt, väldigt stort.
Det är en sanning som gör att jag sträcker på mig och nästan blir tvungen att stolt andas in den insikten.
Jag tillåter mig att våga känna den lilla chocken över att jag faktiskt just konstaterade något som jag i många år känt var helt omöjligt.
Att inte avsky sig själv.

För nej.
Jag känner inget självförakt längre.
Jag har faktiskt inte känt så på väldigt länge. Jag har bara inte tänkt på det tidigare, det har varit något jag bara låtit tyna bort ut i intet. Helt enkelt bara lämnat.

IMG 20220702 191300925 HDR1

STARKA TANKAR OCH KÄNSLOR
Självhat. Självförakt. 
Något som jag vill hävda är mycket vanligt vid psykisk ohälsa. Men också hos personer som inte är drabbade. Något som lätt drabbar den som har en vacklande självbild.
För mig har det nog varit den psykiska ohälsan som skapat detta tankemonster. Det har egentligen skapats på grund av ett psykiskt illamående, och periodvis varit så starkt att jag känt det som ett självhat. Det är inte jättelätt att dela med sig av dehär tankarna, men jag tänker ändå göra det i ett försök att skapa förståelse.

"Vaddå - hur kan man hata sig själv? Är det inte ett väl starkt ord?"
kanske någon undrar.
Ja. Det är ett starkt ord. Det var en stark känsla.
Ett mycket starkt missnöje. Som en brännande ilska riktat mot en själv.
En känsla så stark att det gnistrade om den. Precis som ett sprakande tomtebloss, som slår ljusa gnistor omkring i alla riktningar. Men gnistorna har bara brunnit inombords. Ett förakt som är helt obeskrivbart. En känsla stark att den tagit över allt.

Ord som kunde cirkla runt i huvudet på mig var "ingen tycker om dig", ful, oduglig, dålig, äcklig, onödig, motbjudande, värdelös, bortglömd, tråkig, "ingen framtid"
och en lista som kan göras mycket lång. Precis som på bilden nedan.

Ja, det är ett starkt ord. Men eftersom jag har drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom har också de flesta känslor varit väldigt extrema. Det jag känt har jag känt hundra procent.
Det är först nu, efteråt, som jag insett att det aldrig handlade om rent hat - utan mera om en väldigt dålig självbild.

depression gcc8550d22 1280

HUR ALLT BÖRJADE
Jag minns hur dethär självföraktet började
i högstadiet när jag började må dåligt. Alltså som 13-åring. Sedan växte det sig allt djupare med åren, i takt med att jag började må sämre.
Jag hatade mig själv för att jag inte kunde må som alla andra.
För att jag inte mådde bra.
För att jag kände att jag inte dög och räckte till till de höga kraven jag lade på mig själv.
För att jag inte tillhörde de populära, utan hamnade i bottenskrapet.
För egentligen allt som hörde ihop med mig själv som person.

Jag har aldrig känt att jag duger som jag är.
Jag har ständigt strävat efter att prestera ännu bättre, alltid lagt ribban ännu högre. 
Jag har aldrig riktigt känt mig nöjd och tillfreds, trots att absolut ingen annan ställt dehär kraven på mig. Men även om ingen har ställt sådana krav på mig - har jag själv alltid tävlat med mig själv. Precis som man bör, sägs det ju. Oavsett vad det gällt så har jag känt att det jag åstadkommit inte dugit.
Alltid gjorde jag något fel. Även när jag fick dedär högsta skolvitsorden eller lyckades uppnå något annat jag velat så har jag alltid känt att jag borde ha gjort ännu bättre. "Nog hade jag väl kunnat göra det liiite bättre, va?"

Jag har velat vara bäst på allt - men inte för att göra omgivningen nöjd, utan för att jag själv tänkt att jag på det viset skall känna mig tillräckligt duglig. Jag har alltid själv varit den som velat vara duktig. Jag har tyckt om att känna mig just duktig.
Men duktigheten har aldrig räckt till i mina ögon, utan ribban har alltid kunnat höjas lite, lite.
Jag har alltid krävt det omöjliga av mig.
Jag har krävt total perfektion i allt.

77183 1166647256En riktigt gammal bild, skulle säga jag är kanske 18-19 år där?

ATT LÅTA SJÄLVHATET KONTROLLERA LIVET
Många gånger ledde det till oändligt ältande
i ungdomen.
Gjorde jag något fel? Sa jag något opassande? Vad tycker de andra egentligen om mig? Vad borde jag ändra på för att bli en intressant person? Sådär gick tankarna, i all oändlighet.
Dehär tankegångarna leder till nervositet över att inte duga. Till överanalyseringar och övertänkande.
Ett ältande som man kan likna vid hjärntvätt. För slutresultatet blev alltid detsamma: "Du duger inte. Du måste bättra dig".
Ältandet tog otroligt mycket energi.

Jag försökte så länge ta kontroll över självhatet genom att förändra mig själv. För då, då skulle jag nog duga.
Jag försökte förändra det jag såg i spegeln.
Jag ändrade åsikt om saker, eftersom jag tyckte att andras argument var bättre än mina.
Jag försökte dölja mitt illamående, för att vara som "alla andra".
Jag försökte få de bästa vitsorden, vara duktigast.

Ingenting som någon annan sa hjälpte.
Inga fina ord, inga positiva kommentarer. Det var som att jag var helt immun.
Positiv feedback bara rann av mig, sköljdes bort lika fort som sanden på fötterna när man badar. Jag tog aldrig det. Lyssnade aldrig helhjärtat. Jag kunde helt enkelt inte, för hatet inombords förmörkade allt ljus som försökte hitta in.

Ja, jag försökte förbättra mig på alla sätt och vis för att duga- men jag hatade mig själv ändå lika djupt och innerligt.

IMG 20220826 102407276Min simpla hjärttatuering, som numera har några år på nacken, gjorde jag på ena handleden för att alltid bli påmind om att jag duger, att jag är värdefull - och kommatecknet har ju sin egen internationella betydelse (i korthet att man överlevt psykisk ohälsa).


ATT INTE LÄNGRE AVSKY SIG SJÄLV - UTAN ATT VILJA SIG SJÄLV VÄL
Och många år har ju gått.
Många, många gånger har jag i terapin upprepat meningen "jag hatar mig själv", speciellt när jag mådde som sämst.
Aldrig har jag kunnat förklara varför.
Aldrig har någon kunnat få mig på andra tankar.
Aldrig har jag ens förstått vad det innebär att inte känna självhat.
Jag kände att självhatet var ett medfött konstaterande. Något som aldrig skulle bli bättre.
Efter att ha levt med ett starkt självhat i många år trodde jag på allvar att jag aldrig skulle upphöra känna såhär. Jag gav faktiskt upp.
Kanske var det precis det jag behövde.

För nu är det början av juni 2022 och jag går min dagliga promenadrunda.
Insikten att jag inte längre hatar mig landar som en stark, mäktig tanke bland alla vardagsfunderingar.
Insikten att jag inte känt så på mycket länge.
Insikten att jag mestadels trivs rätt bra i mig själv känns rätt behaglig.

Missförstå mig rätt, jag älskar mig absolut inte varje sekund. 
Jag tycker inte ens om allt med mig själv.
Men hatar?
Nej. Jag hatar inte längre. Jag föraktar inte heller.
Jag vill mig väl. 
Det är en märklig känsla. Faktiskt blir jag ibland lite obekväm med den, för den är så pass okänd för mig. Men jag tycker om den.

IMG 20220808 173855650 HDR

HUR JAG FÖRÄNDRADE SJÄLVHATET TILL SJÄLVACCEPTANS
Det krävdes att jag slutade kämpa
emot mig själv, och började försöka hitta mig själv bland alla skärvor av prestationskrav och normer över hur man skall vara. Jag slutade försöka passa in i en mall där jag omöjligt kunde vara.
I många år hade jag gått HELT emot mina egna förutsättningar, bara för att försöka vara så duktig och omtyckt i andras ögon.
Självhatet slutade först när jag slutade försöka vara någon annan än mig själv. Slutade försöka bli omtyckt av alla. Slutade med att försöka skapa ett liv som anses lyckligt på sociala medier.

Jag började öppna upp om vem jag är. Inte medvetet, men jag började anpassa livet enligt mina förutsättningar.
Försökte lära mig acceptera hur jag fungerar.
Hittade andra sätt att leva som passar mig bättre.
När jag fyllde på jag-bilden med sånt jag tycker om att göra - och gjorde det för att jag genuint tycker om det, inte för att passa in - försvann hatet.
Jag slutade försöka skapa det perfekta livet utåt, och började göra sånt jag själv vill och behöver.
Jag behövde inte längre bevisa att jag passar in, för jag vill inte passa in.
Det enda jag vill är att vara mig själv. Oavsett var det passar.
Och när jag äntligen var mig själv - då slutade jag hata.
Jag började tycka om, uppskatta, acceptera. 

Och nu, efter att ha min terapeuti i många år upprepat orden "Du skall vara duuuu, ingen annan!" som ett ständigt mantra, kan jag äntligen förstå vad hon menar.
Jag insåg inte ens det själv, men jag försökte så länge bli någon annan än mig själv, för att bli uppskattad av andra.
Min egen självbild var så svag, eftersom jag i redan så tidiga år börjat må dåligt och inte hann med processen att hitta mig själv. När andra som tonåringar hade fullt upp med att hitta sig själva, hade jag fullt upp med att må dåligt. Så denhär hittande-processen har kommit först de senaste åren.

woman g0965019da 1280

ATT VÅGA VARA TILLRÄCKLIG
Såklart kommer det dagar och stunder när jag
fylls av ett brinnande självhat. Det skulle vara konstigt om det helt skulle försvinna, när jag gått med känslan mer än halva mitt liv.
Skillnaden mot förut är att jag inte längre går in i känslan. Jag känner den, men jag späder inte ut den ännu mer. Jag väljer att bryta den dåliga cirkeln istället. Jag rabblar inte upp allt dåligt med mig själv.
Jag plockar bort sådant som triggar igång självhatet ännu mer. Kan jag inte undvika så väljer jag att åtminstone att inte springa fram och omfamna självhatet ännu mer, vilket jag faktiskt gjort tidigare, eftersom allt som är bekant blir tryggt. Även en känsla av självhat kan kännas trygg. I dagsläget noterar jag att känslan finns. Känner hur smärtsamt det är. Men sugs inte upp, absorberas inte längre. Då går det också om mycket snabbare. 

Idag är jag på god väg att våga vara tillräcklig.
I mina egna ögon.

Med misstag, med framsteg. 
Jag har alltjämt dugit. Men det mig 36 år att våga säga det högt. 
Det tog 36 år för mig att våga tycka om mig själv i varje fall alldeles tillräckligt.
Men nu vet jag att jag gör det. 
Jag duger. Jag hatar inte.
Jag har äntligen slutit fred med mig själv.
Nu förstår jag att det omöjliga går.

Jag tycker om mig själv.
I varje fall alldeles tillräckligt.

Kommentarer

  • Milo 15/09/2022 3:05pm (3 månader sen)

    Wow... vad jag känner igen mig. Jag har också känt såhär sedan tonåren utan att veta vad det var. Terapi hit och KBT dit men aldrig kommit ner till botten av det onda. Det var nu vid 37 års ålder som min terapeut sa att "du det där låter som självhat" och ja, det är nog så det är. En känsla så självklar att jag inte ens reflekterat över den.

    Det känns fint att veta att det är möjligt att vända den!

    • Pamela Lundberg 30/09/2022 6:25pm (2 månader sen)

      Det går absolut! Det är en lång process, som man får påminna sig om ibland, men det går <3

Skriv en kommentar