Pamelaheader

Vad är egentligen kroniska tomhetskänslor?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.09.2021 | 0 Kommentarer

 

EN KÄNSLA AV INRE TOMHET

 

Ett av kriterierna till diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom är kroniska tomhetskänslor. Eftersom man inte behöver uppfylla alla kriterier för att få diagnosen, är det inte heller alla som känner en inre tomhet. Men jag vågar nästan säga att det är mycket vanligt. Mera vanligt att känna så i vissa stunder än att inte känna så. Det är i varje fall så jag uppfattat det utifrån även andra personers erfarenheter av EIPS. I dethär blogginlägget tänkte jag fördjupa mig lite i just den inre upplevelsen. heart 1192662 1920

"Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre."

 

MIN EGEN ERFARENHET
Redan som tolvåring minns jag att jag ibland gick omkring med en känsla av inre tomhet. Det fanns ingen yttre orsak till dethär, men direkt det var lite tråkigt och jag inte hade något att göra kunde jag drabbas av känslan av att allt är tomt och trist. Precis som om livet mitt i allt var helt meningslöst. Jag gick aldrig djupare in i denhär känslan på den tiden, utan såg till att sysselsätta mig.

Jag läste till exempel väldigt mycket böcker, vilket ju var ett stort intresse. Jag var en riktig bokslukare. Men jag tror också att det i efterhand var ett sätt för mig att hantera just känslan av inre tomhet. Jag kunde tack vare böckerna fly in i andra världar och inte behöva kännas vid dethär obehagliga som fanns inuti. För jag minns att jag tyckte att det kändes konstigt och obekvämt, dethär nya, gråa. Jag tycker alltså inte att det var något dåligt med min bokläsning, för att läsa böcker kan aldrig vara dåligt. Det var en väldigt konstruktivt, vettigt sätt att hantera denhär konstiga känslan, som jag inte ens hade ord för. Däremot hade jag ganska svårt att bara vara, för då tog ju känslan över. 


ATT SÄTTA ORD PÅ HUR DET KÄNNS
När jag var yngre hade jag däremot inte klarat av att sätta ord på vad jag kände inombords. Jag hade inte kunnat förklara det åt någon annan. Än idag är det väldigt svårt att försöka förklara hur tomheten riktigt känns. 

Jag brukar säga att det känns som att jag har ett stort svart hål inombords. Precis som ni ser på bilden med hjärtat ovanför. Det är ihåligt och ekar tomt. Det finns inget jag egentligen kan göra för att få bort dethär hålet i bröstkorgen, utan det finns med mig oavsett om jag är glad eller ledsen. Jag kan inte heller göra något för att det skall försvinna. Vad som än händer, hur jag än anstränger mig för att få bort det och vad som än händer runt mig så finns det tyvärr alltid kvar. Jag känner mig aldrig riktigt hel. 

Däremot så tänker jag inte alltid på att det finns där. Jag känner inte alltid av tomheten. För precis som på bilden här ovanför så är också mitt inre fyllt med helhet runtomkring. Så även om hålet finns där, så kan jag glömma bort det tack vare helheten runt det. Det är egentligen mest när jag är ledsen och nere som jag drabbas av tomhetskänslor.
Men det har också hänt sig att även riktigt roliga saker gjort att jag drabbats av en inre tomhet. Jag tror det har att göra med att det blir så fruktansvärt bra, så otroligt färgsprakande överglatt, att min hjärna till sist inte kan ta in dehär superpositiva känslorna - så den dämpar dem genom att drabbas av en inre tomhet. När den inre tomhetskänslan tar över blir dessutom allting väldigt meningslöst, och det känns inte som någon mening med att försöka göra något roligt eller ta tag i  någon uppgift. Ingenting känns ju betydelsefullt, så varför skulle jag ens försöka?


FÖLJDKÄNSLOR OCH -TANKAR
När jag drabbas av en inre tomhetskänsla stannar det oftast inte vid just att livet bara är tomt och grått. Livet känns dessutom meningslöst och fruktansvärt, extremt tråkigt. Jag kan känna mig värdelös, hopplös, ensam och isolerad. Det leder också till att jag känner mig deprimerad och får ångest, för att jag inte alls tycker om denhär tomheten. Dessutom är det svårt att få andra att förstå varför jag känner mig så tom mitt i allt, ibland helt utan orsak. Det är ju egentligen ganska självklara följdkänslor - för hur skulle jag egentligen kunna känna på annat sätt när jag bara känner en värkande tomhet inom mig? 

Det sägs också att personer som har EIPS-problematik ofta blir lite kameleont-liknande i sociala sammanhang. När man umgås med andra och känner sig så otroligt tom inombords, är det lätt att man tar in och fylls av andras känslor och värderingar. En person med EIPS kan ofta beroende på vem hen umgås med helt och hållet ändra värderingar mitt i allt. Vad man tycker och vill ändrar också beroende på vem som råkar finnas i ens närhet. Dethär gör också att en person med EIPS väldigt lätt kan tappa bort sig själv - vad den mår bra av och vad den egentligen själv vill. 

Jag känner inte riktigt igen mig i dethär, eftersom jag alltid har samma värderingar oavsett vad. Jag känner inte att jag ändras enbart utifrån andras åsikter. Jag vet dessutom vad jag vill. Men jag har definitivt drag av det - speciellt dethär i att dras med i andras känslor. Jag blir automatiskt glad om andra i min omgivning är glada. Jag dras med i deras glädje. Jag har också lätt att haka fast mig i andras sorg, och börja må ännu sämre själv för att det triggat igång min egen ledsenhet. Jag kan lite överta deras sorg och börja bära den själv, utan att kunna släppa taget om den. 

27.10.2016Bild från 2016.
Det händer något med min blick när jag drabbas av tomhetskänslor. 
Den slutar glöda, den nästan slocknar.

ATT GÅ FRÅN STARKA KÄNSLOR TILL ATT KÄNNA INGET ALLS
Jag är ganska säker på att alla då och då känner att livet är trist och meningslöst. Så är ju livet, det är helt naturligt. Jag skulle säga att skillnaden mellan en person som har EIPS och en person som enbart tycker att livet är trist i största allmänhet är just styrkan på känslan. Såsom det alltid är, oavsett vilka känslor det handlar om.
De flesta tycker att livet är grått ibland, ja, men går inte desto mer upp i känslan. Någon med EIPS känner verkligen denhär känslan enda ut i fingertopparna. Gråheten tar över och gör livet till en suddig massa. Det känns överallt och jättestarkt. Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre.
Det är också troligen därför EIPS-känslor uppfattas som så otroligt överdramatiska av andra, för i viss mån stämmer det. Det är en normal känsla som speedas upp till maxat. Man ÄR känslan fullt ut, man har den inte bara. Dethär gör också att man får en massa andra negativa följdkänslor av den inre tomheten. 


Jag tycker ju själv att det låter ganska logiskt att livet kan kännas trist och meningslöst för någon som känner alla känslor så starkt. När man är mitt uppe i glädje eller ledsenhet existerar bara den känslan, den fyller varje por av en själv. Men när den starka känslan går ned till normalläge igen - vad händer då? Tjae, kanske är det just då som man drabbas av denhär meningslösheten. Då man inte känner starkt, som man är van med, då känns ju allt annat ganska grått och trist i jämförelse. 
Om man har EIPS är man ju helt enkelt så van att ha starka känslor, att vanliga känslor känns ganska främmande och skrämmande. Det känns helt enkelt för lite. Då är det ju inte heller konstigt att man kan tycka det är meningslöst med mindre känslopåslag, och istället helt gå upp i den känslan. Men dethär är bara mina egna tankar och inget som har desto större vetenskapligt belägg. 

Något som jag också tror är ganska vanligt om man har EIPS är att man ganska lätt blir uttråkad. Man behöver nya intryck hela tiden för att inte tycka livet känns trist. I början är allting roligt och spännande, eftersom det är nytt och ger utmaningar. Men när det gått en tid kommer tomheten in i bilden, för då kan man ju redan dethär. Så istället för att inse hur bra det går just nu, vill man istället ställa till det för sig själv eller bara göra något annat - för annars tar denhär tomheten över. Jag inbillar mig att det är lättare att känna dramatiska känslor än ingenting - och när jag är mitt i superledsenheten längtar jag efter att inte känna något alls. Båda är tunga på sitt sätt. 

3 TIPS FÖR ATT ORKA LEVA MED EN INRE TOMHET
Jag har genom åren lärt mig att inte låta denhär tomhetskänslan styra mig så pass att allting lämnar ogjort. Jag vet ju att känslan inte alltid kommer att kännas så stark som den gör vissa dagar. Här är några korta och lätta tips på hur man kan fortsätta med vardagen, trots att tomheten kan gå hand i hand med det jag gör. 

-Fokusera på mål och delmål.
Vad vill jag få ut av denhär dagen? Finns det något som jag behöver få gjort, trots att det just nu känns helt meningslöst? Kan jag göra det ändå, trots att känslan säger mig att det inte är till någon nytta? Vet jag att dethär ändå är så pass viktigt att jag behöver få det gjort? Vad var mitt mål egentligen? Om jag inte klarar av att göra uppgiften just nu, kan jag dela upp det i flera delmål och göra åtminstone något? Kommer jag att må bättre om jag faktiskt tar tag i denhär uppgiften, trots att det kan kännas tungt just nu? Om en uppgift känns hopplöst meningslös - vad kommer jag att få ut av den om jag faktiskt slutför den?

-Stå ut med känslan av inre tomhet. 
Ibland är det lättare att inte försöka fylla denhär tomheten med aktiviteter eller känslor.
Jag brukar låta det kännas totalt meningslöst i stunden, för jag vet numera att känslan kommer att gå om småningom. Dimman kommer lätta, och ibland är det lättare att inte försöka fly undan den eller förbättra något - utan bara låta det kännas tomt. Däremot - om det börjar gå alltför många dagar så försöker jag hitta tillbaka till sådant som jag tycker är meningsfullt och som ger mig glädje. Just fritidsintressen. Det kan kännas meningslöst att försöka måla en ny tavla eller tvinga sig ut på detdär träningspasset - men efteråt brukar jag känna större glädje igen. 

-Stå emot känslan av skam som ofta uppkommer i samband med tomhetskänslan.
Ibland hjälper det inte att försöka analysera varför man känner som man gör, för hur man än försöker så kommer man bara fram till att ens känsla ju är jättefel. Jag vet att mitt liv inte är meningslöst, jag vet också att den inre tomhetskänslan inte alltid ens har en orsak att finnas där. Jag är nöjd över mitt liv, men likväl känns tomheten som en ekande grotta inuti mig emellanåt. Och jag har helt enkelt börjat acceptera att det är så.
Låt helt enkelt tomhetskänslan vara - det är inte ditt eller någon annans fel att den finns där. Den bara är. Stå emot känslan av skam som kan uppkomma för att du har ett bra liv och trots det känner en inre tomhet. Du har ingen nytta av skammen. Acceptera istället att det är såhär. 

FB IMG 1516564403509Bild från någon Facebook-sida.

KRINGGÅ TOMHETSKÄNSLAN
Och. Framförallt. 
Min forna DBT-terapeut gav mig ett råd som jag brukar plocka fram när den inre tomheten vill få mig att bara lägga mig ned och ge upp. Det funkar inte längre för mig, för jag hör alltid hennes röst uttala just dethär orden just då, när jag som bäst behöver dem:


"Fokusera inte på hålet inombords,
utan istället på det byggnadsmaterial som finns runtomkring"


Gå tillbaka och titta på den första bilden i dethär inlägget. Den med hjärtat och massa gröna blad runtomkring. Läs dehär orden ovanför igen. Du ser väl? Det finns massor av byggnadsmaterial på sidorna - också i ditt liv. Ta vara på de bitarna, istället för att stirra dig blind på ihåligheten i mitten.

 

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar