Sara header augusti21

Caring about politics?

Skrivet av Sara Storbäck 07.04.2019

Kategorier:
Taggar:

svartvit jacka

Politik - ett ämne som verkar uppfattas som krångligt, svårt och kanske till och med tråkigt enligt väldigt många. För ett tag sedan läste jag någonstans att ungdomar är med politiskt engagerade än någonsin, men trots det hör jag ofta unga personer i min egen ålder säga att de inte bryr sig om politik. Då brukar jag fråga: bryr du dig om du får service på svenska eller inte? Bryr du dig om du får studiestöd eller inte? Bryr du dig om hur långt du måste åka för att få vård ifall du blir sjuk? Bryr du dig om klimatförändringen? Bryr du dig om alla har likadana rättigheter eller inte? Jag tror att ALLA kan svara ja på åtminstone någon av dessa frågor och att bry sig om någonting av det ovannämnda är egentligen att bry sig om politik.

Att bry sig om politik innebär att bry sig om hur ens vardag ser ut: hur mycket skatt var och en betalar, i hurudant skick vägarna är, hur vårt utbildningssystem och våra skolor fungerar, var vi får vård, vilken tid och var vi kan köpa vårt fredagsöl eller -vin... Vår vardag påverkas faktiskt både i stort och smått av de politiska beslut som fattas i vårt land, så varför inte ta chansen att vara med och påverka när man har möjligheten? Den som inte röstar har inte heller någon rätt att klaga på resultatet i efterhand.

Under många års tid har jag varit intresserad av hur vårt samhälle fungerar och varför. Därför känns det som en självklarhet för mig att rösta i riksdagsvalet som anordnas om exakt en vecka. Jag rekommenderar de som inte vet hur de vill rösta nästa söndag att fylla i en valkompass. Genom att svara på några frågor får man veta vilket partis program som motsvarar ens egna åsikter bäst eller vilken kandidats åsikter som liknar ens egna mest. Här finns till exempel Vasabladets kandidattest, som bara tar några få minuter att fylla i. 


 

Politics is a subject that feels difficult or boring to many people. A while ago I read that adolescents are more politically active today than ever, but I often hear people in my own age saying that they don't care about politics. Then I ask them: do you care about what kind of service you get? Do you care about where you get healthcare? Do you care about climate change? Or do you care whether everyone have the same rights or not? I think that everyone can answer yes to at least one of these questions and caring about this subjects actually is caring about politics. 

Caring about politics actually means caring about what your everyday life looks like: how much taxes each of us pay, in what condition our roads are,  where we get healthcare, how our schools and educations system works, where and when we buy our beer or wine...Our everyday life is affected in many different ways by the political decisions that are made in our country, so why doesn't everyone you take the chance to affect the society by voting when they have the possibility?

Next Sunday, we have parliamentary election here in Finland and I really recommend everyone, who is allowed, to vote. For many years, I have been interested in how our society works and why, therefore voting is an obvious choice to me. 


Two months without Snapchat

Skrivet av Sara Storbäck 02.04.2019

Kategorier:

jacka3

Sociala medier - någonting som har börjat ta upp en väldigt stor del av våra liv. Personligen ägnade jag väldigt mycket av min tid och energi åt kanalen Snapchat tidigare. Snapchat går, för de som kanske inte vet, huvudsakligen ut på att kommunicera med vänner genom foton eller korta filmklipp. När jag väl insåg hur mycket av min tid som gick åt till just den appen, insåg jag också att det hela egentligen tog mera av mig än vad den gav mig. Efter lite övervägande bestämde jag mig för att ta en paus från Snapchat på obestämd tid och avinstallerade appen helt och hållet ur min telefon.

Innan jag fattade det beslutet, hann jag tänka många olika tankar. Kommer jag att missa massor av roliga eller viktiga händelser? Kommer mina kompisar att tro att jag inte vill hålla kontakten med dem? Men å andra sidan: Behöver man verkligen vara kontaktbar hela tiden på precis alla tänkbara kanaler? Jag tror att känslan av att konstant behöva vara kontaktbar nuförtiden stressar väldigt många människor.

Det visade sig att jag min känsla av FOMO (fear of missing out), alltså oron över att gå miste om någonting väsentligt, helt och hållet gick över efter bara ett litet tag. När jag själv var tvungen att hålla mig hemma, vardag som veckoslut, på grund av att jag antingen var sjuk eller behövde läsa inför studentskrivningarna slapp jag se att "alla andra" gjorde någonting kul som jag helt och hållet missade. Det var otroligt skönt! Jag tror att man lätt kan få en felaktig bild av andras liv via sociala medier, eftersom man oftast bara ser en sida av samma mynt.

Efter ett tag insåg jag också att mycket av det som diskuterades på Snapchat var helt och hållet oväsentligt och jag blev bättre på att hålla kontakten med mina kompisar på andra sätt. Personligen tycker jag nämligen att en konversation blir mer personlig och verklig i synnerhet när man träffas i verkligheten såklart, men också via ett telefonsamtal eller andra chattforum. När man får ett meddelande på Snapchat kan man nämligen inte veta om personen har skickat samma meddelande till flera andra vänner eller inte. Att få ett meddelande via exempelvis WhatsApp som börjar med någonting i stil med "Hej Sara" känns i dagens läge mera personligt för mig, eftersom att jag då kan anta att meddelandet riktas specifikt till mig.

Nu har jag inte varit inloggad på Snapchat på över två månader och för tillfället känner jag inte alls något behov av att ladda ner appen igen. På sistone har jag sett att det blir allt vanligare att folk väljer att ta en paus från sociala medier helt och hållet. Tills vidare känner jag dock att det räcker med Snapchat för min del, eftersom att Snapchat var den app som egentligen tog mest energi men egentligen gav mig minst nytta och inspiration. Facebook använder jag främst för att dela mina blogginlägg, vilket jag ser en del nytta i. Bloggar och Instagram inspirerar mig fortfarande, så de får också hänga med i fortsättningen.

Har du medvetet tagit en paus från sociala medier någon gång?

 


 

Social Media is a big part of many people lives today. Personally, I spent a lot of time and energy, especially on Snapchat, where you communicate with your friends through pictures or short videos. When I realised how much time I spent on it every day, I also realised that it took more energy from me than it gave me. After a little thinking, I decided to take a break from Snapchat, and deleted the whole app from my phone. 

Before I made my decision, I had a lot of thoughts going on in my head. Would I miss out on many important or fun things? Would my friends think that I didn't want to keep in touch with them? On the other hand, do you really have to be available all the time on all the social medias and channels? I think the feeling of having to be available all the time stresses a lot of people nowadays.

It turned out that I didn't feel any FOMO, fear of missing out, after a very short while. When I had to stay at home because I was either sick or had to study for the exams, I didn't have to see that "everyone else" were out, doing something fun, that I totally missed out on. It was a great feeling! I think it's easy to get the wrong picture of someone's life through social media, because just small parts of someone's life is pictured and published. 

After a while, I also realised that most of the stuff that people spoke about on Snapchat, weren't that important and I got better at keeping in touch with my friends in other ways. Personally, I think that a conversation gets more personal in real life of course, but also through a phone call or other chat forums. When receiving a message on Snapchat, you can't know if the person who sent it, sent it just to you or if he/she also sent it to a lot of other friends too. Getting a message on WhatsApp for example feels more personal to me nowadays, because I can assume that the message was sent especially to me. 

Now, I haven't used Snapchat for more than two months and I still don't feel any need at all to download the app again. Lately, I've seen that it becomes more common to take a break from all the social medias. At the moment, I feel that taking a break from Snapchat is enough for me, because it was the only app that took more energy than it gave me. Right now, I feel that blogs and Instagram still inspire me, so I will still hang out here a lot. 

Have you ever had a break from social media?


There's a special place in hell for women who don't help each other

Skrivet av Sara Storbäck 10.03.2019

rebeckaosara

Min fina vän Rebecka är en av många fantastiska och stöttande kvinnor som jag är väldigt tacksam över att ha i mitt liv. Bild från april 2018, när Närpes Skolmusikkår hade show. 

 

I fredags var det internationella kvinnodagen. På sociala medier uppmärksammades det på många olika sätt, bland annat genom diskutera huruvida man får säga grattis på kvinnodagen eller inte, men också genom informativa och viktiga texter om könsdiskriminering och hur en del män behandlar kvinnor. Jag tycker att det är väldigt bra att dessa ämnen uppmärksammas, men i dagens blogginlägg vill jag ta upp en annan aspekt av detta ämne. 

I olika sammanhang har jag nämligen märkt av att en del kvinnor inte behandlar andra kvinnor med respekt. Jag talar om kvinnor som fryser ut andra ur en grupp, som är korta i tonen, tittar med dömande blickar, viskar saker bakom ryggen på andra, fäller onödiga kommentarer och är rent ut sagt ohövliga mot andra kvinnor. Utan att ha någon egentlig orsak. Jag har personligen inte upplevt samma sak i lika stor utsträckning med män. Är det kanske för att jag har olika förväntningar på män och kvinnor? Eller beter sig kvinnor och män faktiskt olika?

Inte alla män, brukar det heta i en del sammanhang när man diskuterar jämställdhet. I detta fall vill jag säga inte alla kvinnor uppför sig illa. Jag har faktiskt turen att ha väldigt många trevliga, stöttande och fantastiska kvinnor i mitt liv, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag önskar bara att ALLA kunde inse att om vi faktiskt vill leva i ett jämställt samhälle, måste även alla kvinnor stötta varandra. Enligt mig borde kvinnor bli bättre på att hjälpa varandra i karriären, till exempel inom företagande, men också kunna stötta varandra i vardagen, istället för att titta snett på varandra. Om en kollega, vän eller släkting begår ett litet misstag, spar de onödiga kommentarerna. Att göra fel ibland är mänskligt och nästa gång kan det hända att det är du själv som gör ett misstag.

Den som sprider positiv energi och peppar andra får ofta det positiva tillbaka. Bemöter man andra vänligt, så får man oftast vänlighet i gengäld. Varför är då vissa kvinnor vara så ovänliga, vad vinner de med detta? Förklara för mig den som vet! USA:s första kvinnliga utrikesminister Madeleine Albright sa det så klokt en gång: "There's a special place in hell for women who don't help each other" ("Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra"). 

Självklart finns inte den människa som kan och orkar vara sitt allra bästa jag varenda dag om året. När jag själv har en dålig dag, är jag gärna den som förklarar mitt dåliga humör till kollegor eller klasskompisar. Jag brukar säga att idag känner jag mig verkligen otrevlig och det beror på att jag är trött, har huvudvärk, känner mig stressad eller vad som kan tänkas vara orsaken till att mitt humör inte är på topp. Jag tror att man kan undvika väldigt många missförstånd och dåliga relationer genom att våga vara rak och ärlig. Kanske blir man då förstådd på rätt sätt. 

 


 

Two days ago, International Women's Day was celebrated. That day, many people talked about whether it's okay say congratulations or not. Also, many good and informational texts about gender discrimination and how some men treat women were shared on social media. I think it's really good that we pay attention to subjects like these, but today I'm going to talk about it from another point of view. 

Sometimes, I've noticed that some women doesn't treat other women well. I talk about those women who exclude others, judge, whisper behind someone else's back and act rude in many different ways. Without any reason. To be honest, I haven't had the same problem with men as often as with women. Maybe that is because I have different expectations on men, or do men and women actually act different?

Not all men, is a common expression, but today I would like to say not all women act rude. I am very lucky to have many kind and supportive women in my life, which I'm really thankful for. I just wish that everyone could understand that if we want to live in a gender equal world, women need to help and support each other too. If a colleague, a relative or a friend makes a mistake, save the rude comments. Everyone does wrong sometimes and the next time, you might be the person who makes a mistake. 

People who are positive and support others often get a friendly and polite treatment back. Why do some women have to be so mean, and what do they get out of it? The first female Secretary of State of USA, Madeleine Albright once said: "There's a special place in hell for women who don't help each other", which I think is a very good quote. 

Of course, everyone has bad days sometimes. When I have a bad day, I like to explain my bad mood to my friends or colleagues and tell them if I have a headache, feel stressed, tired or whatever that makes my mood bad. I think that we could avoid a lot of misunderstandings and bad relationships by being honest.

 


My ears

Skrivet av Sara Storbäck 26.02.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

ingefarste

Hej! Det var inte igår. Orsaken till att det har ekat tomt här på bloggen ett tag är att jag fortfarande är sjuk och jag har velat ägna de stunder som jag har orkat vara uppe åt att läsa inför studentskrivningarna. På tal om det så har jag bestämt mig för att skriva något inlägg mindre per vecka fram tills efter skrivningarna, för just nu behöver jag verkligen prioritera att förbereda mig för dem. 

Igår var jag ännu en gång till hälsovårdscentralen. Där konstaterades att jag har öroninflammation, men det kände jag egentligen på mig redan innan läkarbesöket. Som liten var jag nämligen ett så kallat öronbarn. Jag kan överhuvudtaget inte hålla räkningen på alla de gånger som jag hade öroninflammation som barn. Jag har också haft alla tänkbara typer av öronvärk som man kan ha, så numera värker det inte. Det känns bara. När jag var i förskoleåldern opererades mina gomtonsiller bort och för ett tag hade jag även så kallade tuber, alltså små rör i öronen. Efter det var mina öroninflammationer ett minne blott. Tills nu. Igår fick jag en ny medicinkur utskriven så nu ser jag framemot att bli ordentligt frisk. 

När vi kom hem igår kokade vi citron- och ingefärste och sedan skopade mamma upp glass till mig, precis som när jag var barn. Sedan pyntade hon köksfönstret med Saintpaulior, vilket gav mig otroliga vårkänslor. Snart är jag frisk och snart är våren här! 

 saintpaulia1

saintpaulior2

 


 

Hi, long time no see. The reason why I haven't been blogging for a while, is that I'm still sick and I've wanted to prioritise studying when I've had the energy to do something for a short while. Speaking of my studies, I've decided to post fewer times every week until I've taken the matriculations, because I really need to focus on them right now.

Yesterday, I was at the health center again. It turned out that I have an ear infection, but I almost guessed that before I saw the doctor. As a child, I had lots of problems with my ears, so I know the symptoms when I get them. I can't even count all the times that I had ear infections as a kid. When I was about six years old, I had a surgery and they removed my tonsils and for a while, I also had tubes in my ears. After that, all of my ear infections were long gone. Until now. Yesterday, I got some more medicine, so now I really look forward to feel well again.

When we arrived at home yesterday we made some ginger tea and my mother served me ice cream, like when I was a child. Then, she decorated the window ledge with some Saintpaulias, which always gives me springvibes. Soon, the spring is here and I'll be fine again! 


Show each other some respect

Skrivet av Sara Storbäck 19.02.2019

blomma respekt

Igår läste jag en nyhetsartikel som handlade om att lärarna vid en lågstadieskola här i Vasatrakten känner sig oroliga för att att eleverna inte respekterar varandra och skolans personal, att lekar allt oftare leder till slagsmål och att eleverna använder sig av ett väldigt grovt språk. Denna oro hade resulterat i ett brev som skickats ut till hemmen, där skolan uppmanar vårdnadshavarna att diskutera problemet tillsammans med barnen. Detta fick mig verkligen att tänka till och vilja dela mina tankar här på bloggen. 

I artikeln intervjuas skolans rektor. Han säger att detta beteende inte är något nytt fenomen, men att det har blivit mera utbrett och gått ner i åldrarna. Förvisso har det inte gått väldigt många år sedan jag själv gick i grundskolan och tyvärr förekom konflikter, respektlöshet och mobbning även då, men jag kan inte komma ihåg att det skulle ha varit lika vanligt som det beskrivs i artikeln. Givetvis har alla människor bättre och sämre dagar och jag vill överhuvudtaget inte påstå att jag själv skulle ha varit något som helst "perfekt" under min egen grundskoletid, men jag skulle aldrig ha vågat säga emot en lärare eller kontinuerligt bryta mot skolans regler. Att ett respektlöst beteende har blivit allt vanligare och numera kan ses som vardagsmat i en del skolor är helt fruktansvärt. 

På andra stadiets utbildning har jag personligen märkt av brist på respekt mot både lärare och mot andra studerande. En del studerande tar sig rätten att komma och gå som de vill och de har i princip vilka "ursäkter" som helst för detta beteende. Givetvis är det dessa studerande själva som drabbas hårdast i längden, men när det kommer till grupparbeten drabbas även de studerande som är på plats och gör sitt bästa när någon annan i gruppen kommer och går som hen vill. Dessutom vill inte lärarna ägna lektionstid åt att försöka få tag på en studerande, som utan att ha meddelat, inte är på plats. Inte heller vill läraren undervisa elever som klart och tydligt visar noll intresse för innehållet i lektionen. De situationer där en eller flera studerande inte respekterar läraren kan även leda till att lektionerna går åt till onödigt tjafsande och att de studerande som faktiskt är intresserade och vill lära sig inte får tillräckligt mer arbetsro. 

Oavsett om man väljer en gymnasie- eller en yrkesutbildning efter grundskolan förväntas man själv kunna ta ett stort ansvar för sina studier och även för hur man behandlar andra. Även i arbetslivet förväntas man följa arbetsplatsens regler och respektera alla människor som man möter. Med andra ord: ju tidigare man får lära sig att visa respekt och följa regler, desto bättre.

Dessutom tror jag starkt på att man till stor del "ärver" värderingar och beteenden hemifrån. Mina föräldrar har lärt mig vad som är rätt och fel och att varje handling får konsekvenser. Därför tror jag även att det är viktigt att inte skjuta över hela ansvaret för barnens beteende på skolan, utan också uppmana elever och föräldrar till att sinsemellan föra en öppen diskussion om ämnet. 

Vilka är dina tankar och erfarenheter kring detta? Har du upplevt brist på respekt i skolan? Lämna gärna en kommentar! 

 


 

Yesterday, I read an article about a school here in Vaasa, where the teachers are worried about the kids' behaviour. They don't respect each other nor the teachers. Also, they use an inappropriate language and games often turn into fights. This problem had turned into a letter, which the teachers at the school had sent to the parents. In the letter, they encouraged the parents to discuss the problem with their kids. This article really got me into thinking and wanting to share some of my thoughts here on the blog. 

The principal at the school is interviewed in the article. He says that this behaviour isn't a new phenomenon, but it has become more widespread. During my years in the comprehensive school, there were fights and bullying, but I can't remember there were as much of it as the article says. It's awful that a disrespectful behaviour has become more usual.

At the upper secondary school, I've also seen lack of respect for teachers and other students. Some students just come to school when they feel like and have all kinds of "excuses" for that behaviour. In a teamwork, other students get affected when some come and go when they feel like. In addition to that, teachers don't wants to spend time on searching for students who doesn't show up in class without leaving a message. Also, they don't want to teach students who barely show any interest at all in the subject. Some situations where students doesn't respect the teachers produce conflicts and unnecessary palaver in class, which also affects the students who actually want to concentrate and learn things. 

As a grown-up you are expected to take responsibility and respect other people, no matter what path in life you choose. In other words: the earlier you get to learn to show others some respect, the better.

Also, I believe that we all inherit a lot of our values and behaviour from the environment that we grow up in. My parents have taught me what's right and wrong and that every action has consequences. Therefore, I think that it's good to not just put the responsibility for the children's behaviour on the school and encourage parents and students to talk about it at home.

What are your thoughts and opinions about this? Have you ever experienced lack of respect at school? Please leave a comment! 


My dog Sally

Skrivet av Sara Storbäck 05.02.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Tänk att jag har bloggat här i över ett år utan att presentera min hund Sally, men bättre sent än aldrig! Dags att ni får lära känna henne.

sally1

Sally som valp, sommaren 2014.

Sally är en fyra år gammal Lagotto Romagnolo, en italiensk hundras som härstammar från provinsen Romagna i Italien, där Lagottohundar ofta används vid letande av tryffel.

26865481 1336362883136585 3706781111179804672 n

Sally har otroligt lätt för att lära sig saker. Hon förstår väldigt många ord, såsom "mat" "promenad" och "katt". Hennes favoritord måste nog vara "skinka", eftersom att hon ofta får en bit skinka eller kalkonpålägg som belöning efter att hon har gjort någonting bra. Ute på promenad nosar hon på precis ALLTING och på vintrarna kan hon doppa hela huvudet i en snödriva, bara för att hon har hittat någonting som doftar gott eller intressant under snön. Då bryr hon sig verkligen inte om att det är kallt, trots att hon ibland kan vägra att gå ut när det är dåligt väder. Sally är en snäll och väldigt social hund som alltid blir otroligt glad när vi alla kommer hem från skola och jobb. Även andra släktingar och vänner som hon känner är hon otroligt glad i. Dock kan hon vara ganska reserverad och blyg inför nya människor och andra hundar. 

Sally är uppfödd på Kennel Bazolo i Malax. Man kan lugnt säga att hundvalparna föds upp med kärlek där. Vi trimmar Sallys päls hos uppfödarna på Kenneln ett par gånger i året och vi får alltid väldigt bra bemötande där. Både hundarna och människorna på kenneln är väldigt vänliga.

 


 

Can't believe that I've been blogging here for more than one year, without introducing you to my dog Sally. But better late than never. It's time for you to get to know her a little. 

Sally is a four years old Lagotto Romagnolo, an Italian dog breed. In Romagna Italy, they use the dogs to find truffles. 

Sally has the ability to learn new things very easily. She understands many words, like "food", "walk" and "cat". Her favourite word has to be "ham" becuase she usually gets a piece of ham when she does something good. Sally is a very kind and social dog. She is very happy when we get home from school or work or when she sees other relatives or friends. But she can be quite shy in front of new people and other dogs. 

Sally's breeder is Kennel Bazolo, where the dogs are breeded with love. We still go there a couple of times every year to cut Sally's hair and both the people and the dogs there are so kind and friendly. 


Thoughts about Birthday gifts and material things

Skrivet av Sara Storbäck 04.02.2019

Kategorier:
Taggar:

lilatulpaner

Hej i kylan! Första måndagen i februari är här och min födelsedag börjar närma sig. Häromdagen frågade mamma vad jag önskar mig i födelsedagspresent och jag kunde verkligen inte komma på någonting alls. Det känns som att det enda som jag verkligen önskar mig just nu är ett studentbetyg som jag kan vara nöjd med och en studieplats på den utbildning jag vill, men som vi alla vet är de sakerna sådant som inte går att köpa och ge bort i present bara sådär.

Sedan jag var ganska liten har jag mestadels bara önskat mig pengar till födelsedagspresent och julklapp, för att jag nästan alltid har haft någonting "större" som jag har sparat till - till exempel dator, kamera och klarinett. Att få pengar, som jag sedan helt och hållet fick välja vad jag ville köpa för gjorde att även själva butiksbesöket och inte bara de varor jag köpte kändes som en del av present. 

De senaste åren har jag dock börjat känna att prylar och allt materiellt överlag inte betyder så mycket för mig. Så länge jag är på en plats som jag känner att jag vill vara på och så länge familj, vänner och även jag själv är friska och mår bra, spelar inte materiella saker någon roll. 

 


 

Hi there! The first Monday in February is here and soon it's my birthday too. The other day, my mother asked me what I want for my birthday and I couldn't think about anything. Right now, it feels like the only thing that I wish for is to get grades that I can feel happy with and an admission to the education that I would like to, but as we all know, those thing can't be bought with money.

Since I was a kid, I've always wished for money for my birthday and for Christmas, because I've always saved money for something "bigger" - like a camera, a computer or a clarinet. To get money, which I can buy whatever I want for also made the visit to the store feel like a part of the gift, not only the stuff that I bought.

During the last years, I've felt that material thing really doesn't matter to me. As long as I am at a place that I feel I want to be at and my friends and family feel well, expensive stuff and brand clothes really doesn't matter.

 


10 years ago, 5 years ago

Skrivet av Sara Storbäck 23.01.2019

Kategorier:

Sist av alla hakar jag på detta 10 years challenge som cirkulerat på sociala medier nu i någon veckas tid. Precis som Caroline, tänker jag göra en egen version av det hela och berätta lite om hur mitt liv såg ut för både 10 och 5 år sedan. Roligt att se tillbaka lite. 

 sara2009

I form av en kylskåpsmagnet hänger mitt skolfoto från tvåan i lågstadiet fortfarande på vårt kylskåp.

 

Skolan

10 år sedan: För 10 år sedan gick jag i tvåan i lågstadiet. Jag kommer ihåg att jag hade lätt för att lära mig saker och trivdes överlag bra i skolan. På skolavslutningen blev jag även tilldelad ett kamratstipendium. 

Fem år sedan: För fem år sedan gick jag i sjuan. Jag brydde mig väldigt mycket om de ämnen som jag tyckte var roliga och intressanta till exempel musik, historia, modersmål och bildkonst. Dessvärre hade jag inte alls hade någon motivation över till de ämnen som inte intresserade mig lika mycket (matte, fysik och kemi). 

Nu: Jag trivs i skolan och tycker om att lära mig saker. Jag har verkligen satsat på att göra mitt bästa i yrkesproven och känner mig motiverad till att läsa inför studentskrivningarna för att kunna komma in på de utbildningar som intresserar mig. 

 

sjuan

outfitbildsjuan

Under sjuan bloggade jag, så det finns faktiskt en hel del bilder sparade från den tiden. Så här kunde tydligen en klassisk selfie och en klassisk "Dagens outfit-bild" se ut. Hade nästan förträngt att jag hade pannlugg i sjuan. Och att jag plattade mitt hår varje. dag.

 

Fritid

10 år sedan: Jag och mina kompisar brukade lyssna på Abba eller Melodifestivalen-låter. Jag tyckte också att det var otroligt roligt att leka artist. :)) Kommer även ihåg att jag gjorde egna Prinsess-tidningar som bestod av några ark kopieringspapper, som jag hade stansat ihop och sedan ritat och skrivit på. Dessa "tidningar" gav jag bort till mina kompisar. Ja, jag måste nog erkänna att jag alltid har haft en förkärlek för tryckt media. På onsdagkvällar deltog jag i en bildkonstkurs som hölls i min lågstadieskola och på sommaren spelade jag knattefotboll och friidrottade, trots att jag kände att det inte riktigt var min grej. 

Fem år sedan: Att bli osams med någon kompis i sjuan var verkligen lika med krig. Man kunde känna sig obotligt frustrerad och tro att man aldrig mera skulle vilja tala med personen i fråga. Oftast handlade konflikterna om småsaker och nästa dag var allting bra igen. I sjuan hade jag spelat i Skolmusikkårens A-orkester i ett års tid och hade precis fått börja spela första stämman, vilket var roligt och spännande på alla sätt. Vår hund Sally flyttade även hem till oss och sommaren efter sjuan ägnade jag mina dagar åt att ta hand om henne. 

Nu: Istället för hemmagjorda "tidningar" har bloggen fått bli det utrymme där jag får utlopp för min kreativitet. Jag spelar fortfarande i Skolmusikkåren och är nu en av de äldsta i orkestern. Flera av mina vänner hänger fortfarande med från låg- och högstadieåldern, vilket såklart är kul. 

 nu

Jag 2019.

Framtidsplaner

10 år sedan: För 10 år sedan ville jag gärna bli läkare (oj, tänk vad saker och ting förändras). 

Fem år sedan: I sjuan drömde jag om att få jobba med musik eller teater och jag planerade faktiskt att söka till någon musikutbildning senare i livet. Dock ändrades mina planer när jag för första gången fick höra om Vamias mediautbildning. 

Nu: Efter att ha avlagt yrkes- och studentexamen är min plan att genast studera vidare. I framtiden vill jag gärna arbeta med samhälle och människor och jag har sedan länge bestämt vilka utbildningar jag vill söka till i vår. 

 


 

I might be the very last one to take part in the 10 years challenge that has been trendy on social media lately. Just like Caroline, I'll do it my own way and tell you about what I did five and ten years ago. 

 

School

10 years ago: Ten years ago, I was in second grade. I remember that I liked to learn new things and didn't have any difficulties at all in school. I also got an award for a good friend. 

Five years ago: Five years ago, I was in seventh grade. I cared a lot about the subjects that I found interresting (music, art, history and Swedish), but I didn't feel motivated at all for the subjects that I did not care about (math, chemistry, physics). 

Now: I like school and like to learn new things. I've done my best in all the test and I feel motivated to study for the matriculation tests too, to have a chance to get to study at the educations that I want to. 

 

Spare time

10 years ago: Me and my friends used to listen to Abba and songs from the Swedish Eurovision song contest, haha. I also thought that it was really fun to pretend to be an artist. I also remember that I loved to make my own "magazines" with some pieces of paper that I wrote and draw on. I gave the magazines to my friends hahah. I have to confess that I've always liked printed media. On Wednesdays I want to a art school and in the summer I played football and did track-and-field athletics, even though I felt that it wasn't really my thing. 

Five years ago: To fight with a friend in seventh grade, really meant war. It could be so frustrating and sometimes you thought that you would never speak to the other person again. Mostly the conflicts were about some small details and the next day everything was fine again. In seventh grade, I had played in the A-orchestra for one year and had just started to play the first part, which was fun and exciting in many different ways. Our dog Sally also moved in and I spent the whole summer taking care of her. 

Now: Instead of home made "magazines" my blog is my creative place. I still play in the orchestra and now I'm one of the oldest musicians there. Many of my friends from 10 and five years ago are still my friends, which feels amazing. 

 

Plans for the future

10 years ago: Ten years ago I wanted to become a doctor (things change).

Five years ago: I dreamt of working with music or theatre and I actually planned on applying for some music educations later, but my plans changed when I heard about Vamia's media education. 

Now: After graduating, I want to study more. In the future, I want to work with people and society and I've already decided what educations I will apply for this spring. 


What do you do to our environment?

Skrivet av Sara Storbäck 22.01.2019 | 1 kommentar(er)

tygkassar

"Har du inte bloggat har det inte hänt" står det på min Sevendayspåse. Just därför känns det viktigt att reflektera lite kring miljön i dagens blogginlägg.  

 

Det är omöjligt att leva i 2019, utan att tala om och reflektera kring miljö och klimatförändringar. För ett tag sedan fick jag intervjua Julia Degerth, som driver bloggen Grön i Åbo och föreläser om zero waste-livsstil, vilket verkligen fick mig att tänka till angående mina egna vanor och val i vardagen. Alla kan göra någonting, men ingen kan göra allt. Det här gör jag:

 

Jag shoppar sällan nya kläder... 

...och det är någonting som jag faktiskt är ganska stolt över. Jag köper bara saker som jag faktiskt behöver och sådant som jag med säkerhet vet att jag kommer att använda flera gånger. När det kommer till att fynda second hand och handla på loppis skulle jag faktiskt vilja bli bättre, men känner tyvärr att mitt tålamod sällan räcker till att gå runt på loppis och söka efter det jag råkar behöva i stunden. När jag väl shoppar har jag börjat ha med mig en tygkasse, så att jag slipper köpa en platspåse i butiken. Min Sevendayskasse och min tygpåse med Vasabladetlogon är mina favoriter. Någonting som jag har som mål för 2019 är också att sälja eller skänka bort kläder som jag inte längre använder. 

 

Jag borstar aldrig tänderna med rinnande vatten...

...och jag duschar sällan längre än vad jag faktiskt behöver. Jag vet att det bara är en liten sak, men många bäckar små...

 

Jag äger ingen bil...

... och jag flyger väldigt sällan. Jag vet att en bil kommer att vara en nödvändighet för mig i framtiden, eftersom att jag bor i ett av världens mest glesbefolkade länder, men än så länge klarar jag mig bra på lokaltrafik till och från skolan och under somrarna har jag kunnat cykla till och från mina sommarjobb. 

 

Att äta vegetariskt...

... är någonting som jag vill bli bättre på. I vår familj äter vi förhållandevis små mängder kött och jag har som mål att äta ännu mer vegetariskt när jag flyttar hemifrån. Jag vill också bli ännu bättre på att ta tillvara matrester och undvika att slänga bort helt ätbar mat, för det känns enbart som slöseri. 

 

Vad gör ni för miljön, har ni tips på några fler klimatsmarta vanor som jag kan lägga till på min lista?

 


 

It's impossible to live in 2019, without talking and thinking about environment changes. A while ago I got to interview Julia Degerth, who has a blog named Grön i Åbo where she writes about zero waste. That really got me into thinking about my own habits and choices. Everyone can do something, but noone is able to do everything: This it what I do:

I buy new clothes very seldom...

... and that is something that I'm proud of. I just buy stuff that I need and stuff that I know I'll use more than once. When it comes to shopping in second hand-stores, I would like to become better. Nowadays, I also bring a tote bag to the store, so I don't have to buy a plastic bag. I would also like to get better at giving away or selling clothes that I don't use anymore. 

 

I never brush my teeth with running water...

... and I seldom shower for longer that I have to. I know it's a small thing, but at least better than nothing. 

I don't have a car...

... and I don't go by airplane often at all. I know that a car will be a must-have for me in the future, because I live in one of the most sparsely populated countries in the world, but for this long I've been going to school by bus and been able to go by bicycle to my works during the summer breaks. 

 

Eating vegetarian and plant based food...

... is something that I want to get better at. In our family, we eat comparatively small amounts of meat and my goal is to eat more plant based food when I move to an own apartment. I also want to get better at taking care of left-overs and not throw away eatable food, because that feels like such a waste. 

 

What do you do to the environment, do you have any more habits that I could add to my list?


5 Good things with working out at home

Skrivet av Sara Storbäck 10.01.2019

workingoutathome

hemmatraning1

Flera dagar i veckan tränar jag styrka hemma och använder mig då av olika övningar som jag har hittat via till exempel YouTube, Instagram eller Paolo Robertos böcker om träning, som för övrigt är väldigt informativa. Utöver att hemmaträningen har lett till att jag blivit lite starkare, har jag också märkt av andra positiva saker med att träna hemma. De sakerna tänkte jag lista i dagens blogginlägg. 

 

- Ingen tid går åt till att ta sig till och från gymmet.

- Jag får lyssna på precis vilken musik du vill eller titta på vad du vill. Ibland tittar jag till och med på serier medan jag tränar.

- Jag sparar pengar. 

- Jag får ha mitt eget space, se ut precis hur jag vill och behöver inte bry mig om vad någon annan eventuellt kan tycka och tänka.

- Jag får träna i egen takt och behöver till exempel inte köa till maskiner.

 

hemmatraning2

 

 


 

workingoutathome

Several times a week, I work out at home, by doing different exercises that I've found online or in Polo Roberto's books. The work outs have made me a little stronger, but I've also seen other good stuff with working out at home, so today I'm going to share those things with you guys.

 

- I don't have to spend time on going to the gym.

- I get to listen to the music that I like or watch whatever I like. Sometimes I watch series while working out

- I save money.

- I get my own space and I don't have to think about what someone else may, or may not think. 

- I get to work out at my own pace and don't have to wait for any machines to get available.