DSC 7646 1

Morotsbiffarnas Rolls Royce!

Skrivet av Sofia Donner 14.01.2021

Kategorier:

Okej hör här nu! Nu ska jag dela med mig av en sådan fantastisk smaksensation, så du aldrig kommer vilja äta något annat. Okej. Det kanske var en liten överdrift i detdär - men jag skojar inte. Dessa morotsbiffar är så goda, så goda.

Receptet nedan är för 4 personer, står det. Men jag lagade dubbelsats och det räckte till middag två dagar för mig, Rasmus och Sigge. Så ja, man får testa fram lite hur mycket man behöver.

250 gram skalad morot
1 halloumiost
2 ägg
0,75 dl ströbröd (för att få det glutenfritt tog jag havrekli, gick bra)
1 krm chiliflakes
1 krm spiskummin
salt, peppar

Riv morot och halloumi grovt och blanda med resten. Låt stå en stund. Forma sedan biffar av smeten, lägg på en plåt och pensla olja (oliv eller raps) på varje biff. In i ugnen, 200 grader ca 8-10 minuter (kika efter om dom fått lite färg).

morots och halloumibiffar med oreganokram

Vi åt dessa med quinoa och en sås på gräddfil, vitlök och finhackad spenat. MUMS! Som vanligt är jag ju sämst i världen på att ta matbilder - så denna bild är stulen från google. Hur som helst, smaklig måltid! ;)


Trotsålder och gråa hårstrån.

Skrivet av Sofia Donner 12.01.2021 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hej vardag! Vad du är efterlängtad! Sigge är första dagen på dagis igen, efter 3 veckor hemma. Och vilka veckor det har varit. Jag önskar att jag kunde ge er en bild av gnistrande vit snö, hjärtligt skrattande barn, föräldrar som det lyser i ögonen på och allt annat som vi översköljs av i sociala medier. Men nej, vi håller oss till verkligheten här. Och detta jullov kommer nog gå till historien som det minst fridfulla någonsin.

Sigge bestämde sig, två dagar in på lovet - att sluta sova på dagen. Här skulle jag vilja infoga den där emojin vars huvud exploderar. Okej, han är snart tre, det var på kommande. Men han har varit i en fas där han inte somnat på dagen, men inte heller orkat vara vaken hela dagen. Så vid 15/16 tiden har han varit redo för en powernap, vilket är alldeles för sent - och istället håller honom vaken till midnatt. Så, vi har fått stänga öronen bara och rida ut stormen. Vi började med att justera hans nattning till kl 19 istället för kl 20, och jag tycker det hjälpte väldigt mycket. Och varje dag blir bättre, sakta men säkert. En ny fas. En ny del av föräldraskapet att lära sig. Men jag säger då det - jisses vad bortskämd man är så länge man har dom där barnen-sover-pauserna på dagen.

Sedan har han ju även kommit in i vad jag tror är början på 3 års trots. (Egentligen har jag lite svårt för just ordet trots, men det får bli en annan historia.) Herremintid vad det är vilja och känslor och åsikter och krav i vår förstfödda son just nu. När han somnat på kvällen är man både svettig och helt slut. Jag gör mitt absolut bästa för att hålla lugnet, och humör själv, för att kunna hjälpa honom igenom allt som går igenom hans lilla kropp just nu - men det är tusan inte enkelt. När utbrott nummer 52 kommer innan lunch, för att det var blåbär i gröten när han önskade blåbärsgröt, så krävs det nog ett helgon för att inte tappa det helt själv också. Samtidigt är jag ändå både tacksam och glad över hans vilja av stål. Den vill vi absolut inte släcka. Den kommer ta honom långt en vacker dag. Men just nu tar den oss nog bara närmare galenskap.. ;D Så mammor, och pappor, där ute. Skicka över alla era bästa tips! För allt! Från sluta-sova-på-dagen-fasen till treårstrotsfasen. Allt på en gång bara, som en härlig gott och blandat påse.

Men Melker mår bra! Det är väl egentligen huvudsaken i allt. Han är nu 7 veckor efter operationen, och risken för komplikationer anses vara förbi. Det är vi så tacksamma för!

Ja, men jullovet har varit himla härligt också. Jag inser nu att min text ovan kanske var lite mer vinklad åt det negativa hållet än vad som är rättvist. Vi har haft massor med kvalitetistid, alla fyra. Massor med utelek. Massor med soffmys. Massor med godsaker. 

Min lilla duo. Ni ger mig gråa hår men så mycket glädje!Screenshot 2021 01 12 at 13.59.40

Nej, nu har jag skrivit en halv roman igen. Ville egentligen bara hojta till att vardagen är här igen, tillsammans med lite tid att sitta ner här. Som jag saknat det.

Hoppas du mår jätte, jätte bra!


Året vi redan inte kan glömma!

Skrivet av Sofia Donner 31.12.2020

Kategorier:

Så står vi här. På år 2020's sista dag. En dag som i april månad kändes ljusår bort. Och vilket år det har varit. För alla. Jorden runt. Jag vet att detta år fört med sig mycket, mycket sorg. Och väldigt mycket oro och otrygghet. För väldigt många människor. Jag vill inte förminska det, eller förbi se det - men jag vill försöka gå in i nästa år med någon sorts frid i själen över allt som varit.

För det har ju trots allt haft många fina stunder. För oss är 2020 föralltid det år då Melker kom till oss. Vi kommer inte tänka på den höst vi haft - vi kommer tänka på och minnas att han föddes och gjorde vår familj komplett. Sommaren 2020 hade Sigge och jag 6 veckor lediga tillsammans, bara han och jag. Det kommer jag alltid bära med mig med så mycket värme i hjärtat. Han och jag, innan lillebror kom. Då varje dag bara handlade om att göra det som vi tyckte var roligast just då. I januari 2020 plussade vi på stickan också, och fick veta att Melker var påväg. Det är också ett minne som bara för ljus och lycka med sig. Vi firade vår första bröllopsdag. Det är också ett jättefint minne. Vi välkomnade så många kompis-barn till världen. Det kommer också alltid 2020 att minnas för. 

Jag ser att många just nu tackar hejdå till ett "bajsår". Och jag förstår känslan. Men jag kan ändå inte hålla med. Det har varit ett tungt år. Ett prövande år. Ett orättvist år. Ett påfrestande år. På många, många sätt. Men det har också varit ett så otroligt kärleksfyllt år. Att jag ändå känner mest tacksamhet idag, nu när det är påväg att ta slut.

Så spendera dagen med att minnas alla fina stunder. Skriv ner dom. Lägg störst vikt vid dem. Och gå in i 2021 med glädje och hopp om ett ännu bättre år på kommande!

Stor kram, gott nytt år - vi hörs nästa år! <3


En riktigt god jul!

Skrivet av Sofia Donner 24.12.2020

Jag vet att det är en väldigt annorlunda jul i år, för väldigt många. Jag vet att många är trötta, efter detta väldigt märkliga år. Men jag hoppas ändå, av hela mitt hjärta, att ni hittar lite julfrid och får en dos av julstämning idag! 

Vi har just tagit Rasmus årliga julbild med hans motorcyklar. I år men en ny medlem i bilden, så himla mysigt. Nu ska barnen sova, och efter det beger vi oss till min mamma för lite god mat, kusinbus och sen - det som Sigge väntar galet mycket på - Tomten! Ikväll kommer Rasmus föräldrar och bror över till oss. Känns som ett väldigt bra upplägg!

Ha en riktigt mysig dag, där ute i stugorna. Och var försiktig!  KRAM

Screenshot 2020 12 24 at 11.59.51

Screenshot 2020 12 24 at 11.59.42


Babyrumpans bästa vän!

Skrivet av Sofia Donner 18.12.2020

Kategorier:

Okej - nu ni småbarnsmammor (och pappor såklart!) ska ni få mitt absolut bästa tips för babyrumpan! I och med att dom öppnat upp Melkers bröstkorg vid operationen, är det lite knepigt att lyfta honom just nu medan den läks. Så att få rumpan under en kran är i princip omöjligt. Så det går åt en hel del våtservetter. Och jag vet inte hur det är med dig, men själv är jag lite skeptisk till innehållsförteckningen på servetterna i butiken. Som tur är går det snabbt och är billigt att laga egna - som är skonsamma för den känsliga lilla bebisrumpan.

Jag köper tvättlappar (finns bland blöjorna) som jag klipper på mitten och lägger i en matlåda. Sedan kokar jag snabbt upp ca 1 liter vatten med 2-3 msk kokosolja (då den är kall och fast, lite mer om den blivit varm och flytande). Detta räcker till två burkar. Sedan är det bara att hälla det över tvättlapparna. När det blivit kallt pressar jag bort överbliven vätska och häller ut det. Taaa-daaa!!

Dessa är även perfekta att tvätta bebisen med under dagen. I ansiktet och längs halsen där det oftast rinner lite spya.

Screenshot 2020 12 15 at 12.40.15


Materiell lycka

Skrivet av Sofia Donner 16.12.2020

Kategorier:

Okej - den som sa att lycka inte kan köpas har helt klart inte suttit i vår nya soffa! Nu vill jag ju inte skapa en bild av att man måste köpa en ny soffa för att bli lycklig - men ibland känns det så himla bra att kunna unna sig något nytt. Vi har behövt köpa en ny soffa i flera år, men som jag berättade tidigare så har vi levt i en "sen när bygget är klart" mentalitet. Och nej - det är slut på den nu. Så ut åkte min säkert 12 år gamla, nersuttna, skabbiga soffa. Och in kom denna gudomlighet! Jag har en stor kärlek till soffor med djupa sittdynor. Sådär så att det nästan känns som en säng. Som körsbäret på toppen är denna även så mjuk så man tror att man lägger sig i en hög med bomull. Äääää, bästa köpet vi gjort! Utan tvekan! Och visst blev rummet bättre.. I väntan på att det är vardagsrummets tur att renoveras.

Nä men det kommer nästan en liten tår medan jag skriver detta - så glad är jag här i mitt nya favorithörn. Som jag längtat sedan Melker föddes, efter alla tusen timmar på en hård stol bredvid hans säng på sjukhuset, om just detta. Att få spendera mina mammalediga dagar i soffan. Framför Netflix. Med min bebis bredvid mig. Och här ligger jag nu! Lycka!Screenshot 2020 12 15 at 11.40.49

Soffan kommer från EM här på Åland och modellen heter Estelle.
Vi valde tyget Iron, men den finns i massor med färger.

Screenshot 2020 12 15 at 11.41.01Nästan bäst är denna enorma (!) fåtölj. Alla här i huset vill sitta i den. Så det är tur att den rymmer oss alla!
Hur mysigt är inte det, att verkligen tränga ihop sig i en enda stor kram-hög?

Och här kommer före-bild. Visst känns rummet mysigare? Och större! Detta var vår julklapp till varandra i år :)Screenshot 2020 12 15 at 11.41.12


Tillbaka till livet.

Skrivet av Sofia Donner 14.12.2020

Kategorier:

Hej från mitt favorithörn här i soffan!

Vi är hemma igen. Melker är opererad, och återhämtar sig så otroligt fint. Än är det täta kontroller för att följa med hur hans hjärta läker - men i det stora hela får vi vara hemma. Som jag längtat efter detta. En vanlig vardag.

Han blev utskriven från Nya sjukhuset i Helsingfors för 1,5 vecka sedan. Men första tiden hemma har varit rätt tuff. Det var som att luften gick ur oss när vi kom hem. Efter 9 veckor på helspänn - och de fruktansvärda dygnen kring hans operation - gav effekten av att benen vek sig under oss när det väl var över och vi kunde börja andas ut igen. Men sakta, sakta kommer vi tillbaka. Vi får vara tillsammans, alla 4 - det räcker så!

Screenshot 2020 12 14 at 13.21.37

Jag kommer berätta för er om operationen, och allt runtom den. Men det kanske tar ett tag. Jag behöver bearbeta allt som hänt, och själv förstå det - innan jag kan dela med mig av det. Men det jag i alla fall vill säga är TACK till varenda en person vi fick ta del av under denna resa. Nya barnsjukhuset var helt fantastiskt. Så bra som nu en byggnad full av barn i behov av vård kan vara. Vi möttes enbart av värma och omtanke och vänlighet. Svenskan var en stor svaghet, men vi upplevde att alla försökte så gott det bara gick. Och vi kom även långt med engelska. Jag är väldigt tacksam, och ödmjuk, inför den fantastiska vård vi har i detta land. Vilken trygghet! Nu tycker jag att vi alla hjälps oss att inte överbelasta den i och med covidsituationen - att vi alla tar vårt ansvar och håller oss hemma, håller avstånd när vi behöver iväg och sköter vår handhygien!

Melker före operationen & Melker 10 dagar efter. Hur otroligt!? Vår välmående, starka, fantastiska lilla kille!717769DE B10D 47AD 84B8 CD5EAA3A51EF

Annars då: Inte mycket nytt. Idag är första dagen som jag känner att en vardag är påväg tillbaka. Jag känner mig överväldigad av lycka som nu kan hämta Sigge på dagis med syskonvagnen - något jag längtat så enormt efter.

Screenshot 2020 12 14 at 13.21.46

Bygget: Har ju stått helt och hållet stilla. Och vi har insett att det kommer få göra det ett tag till. I väntan på att orken återfinner sig har vi börjat "fuskrenovera" gamla delen av huset. Målat köksluckorna, köpt ny soffa, möblerat om, bytt bokhylla.. Smått och gott som ger en helt ny känsla. Som skapar mer ett hem, än hela "vi ska ändå snart riva det" mentaliteten som vi levt med. Slut på det nu! Vi lever idag - och då skall vi trivas och må bra idag! Bilder kommer!

Nu: Ska jag fortsätta plocka lite innan älskade storebror skall hämtas. Vi kan se detta som ett brytpunkt-inlägg. Vi fortsätter framåt med att jag återigen öppnar upp dörrarna till vår vardag. Det är så trevligt ändå, att dela den med er.

Ha en fortsatt fin måndag!


Vi har fått en SuperMelker!

Skrivet av Sofia Donner 15.11.2020 | 3 kommentar(er)

Så.. Här sitter jag med fingrarna mot tangenterna och vet inte var jag ska börja. Jag tror detta är försök nummer tolv till att skriva detta inlägg. Det snurrar en hel orkan av ord inne i mitt huvud, men ingenting känns riktigt rätt. Och inget känns beskrivande nog. Men jag vill i alla fall förklara min tystnad här. Eller kanske inte ens förklara. Jag vill dela med mig av det som händer just nu. För om jag skriver ner det så kanske det hjälper mig själv att förstå. Jag vet inte. Men vi testar.

Kvällen den 23 oktober förändrades hela vår tillvaro. Hela vårt liv. Bara sådär. Som jag redan berättat fick vi vid lillebrors födsel reda på att han har ett hål i sitt hjärta. Ingenting allvarligt, sades det. Det kommer antagligen behöva stängas, men långt in i framtiden. Och ingenting kommer hända fram tills dess. Ja, så sades det.

Några dagar innan den 23 oktober hade vi varit på kontroll med Lillebror. Som heter Melker, förresten. Inte ens det har jag hunnit uppdatera er om. Vår lilla farbror Melker gick lite trögt upp i vikt - och det konstaterades att han hade lite vätska i lungorna. Fullt normalt, med det hjärtfel han har sades det. Medicin sattes in, och vi kunde åka hem igen. Medicinen skulle ta hand om det. Han skulle börja gå upp bättre i vikt bara extra vätskan i kroppen kommit ut. Ja, så sades det.

Men vad som sägs och vad som är - är inte alltid samma sak.

Vi lade oss för att sova den kvällen. Melker hade fått som vana att alltid äta vid klockan 02 - och vid 03 vaknade jag upp och funderade varför jag inte blivit väckt innan. Tittade på Melker, som låg och hyperventilerade bredvid mig. Han andades så stressat - varvat med att han höll andan och inte andades allt. Jag flög upp ur sängen, skrek åt Rasmus att vakna och slet samtidigt upp barnet ur babynestet. Där och då antog jag att han var täppt i näsan så jag sprang till badrummet och spolade genom hans näsa med koksaltlösning. Det hjälpte inte. Vi ringde till sjukhuset som bad oss komma in direkt. De frågade om vi skulle skicka ambulans, men jag var då redan påväg ut genom dörren och gissade att vi är där snabbare. Sedan gick allt både jättesnabbt och i slowmotion. Allt på samma gång. Och mitt i allt satt jag i en helikopter med Melker i famnen, påväg mot barnintensiven på TYKS.

Fem dagar senare landar vi på Åland igen, och Melker läggs in på sjukhuset här. Hjärtsvikt, ytterligare ett hål i hjärtat och en operation som kommer ske inom en nära framtid. Antagligen i början på nästa år. En helt ny vardag börjar ta form. Rasmus och jag är på sjukhuset i skift. All övrig tid går åt till att hålla Sigges liv så normalt och lugnt som möjligt. Melker får vara hemma på permis mellan varven. Men i övrig är det mediciner, prover och läkarkontroller. Om och om igen. Ett mål som sattes på TYKS var att han skulle vara 5 kg vid operation. Då han inte orkar äta själv, har han fått en sond och en mer energirik mat. Vi matar och matar och matar. Men vikten går trögt. Och medicindoserna måste höjas gång på gång. Så läkarna tar beslut att operation måste ske nu. Dom närmsta månaderna blir dom närmsta veckorna. Han kommer inte växa till 5 kg, och han behöver mer hjälp än dom kan ge här.

Så här sitter vi nu. Och väntar på att vilken dag som helst bli flyttade till Helsingfors. Där öppen hjärtkirurgi väntar vår snart 8 veckor gamla bebis. Vi är trötta, omtumlade, känslomässigt instabila och kastas dagligen mellan den starkaste rädsla jag någonsin känt, och den varmaste tacksamhet över så fantastisk vård. Och jag har skrivit ner sida efter sida med tankar och känslor och funderingar. Men ingenting känns rätt att publicera. Jag har svårt att hitta gränsdragningen mellan Melkers integritet, och mina tankar och känslor. Jag vill så gärna dela med mig av dem. För jag vet själv hur mycket det hjälper andra, att inte känna sig ensam. Och om en endaste en i samma, eller liknande, situation kan finna tröst här - känna sig mindre ensam - så vill jag kunna göra det. Samtidigt som Melker är ett väldigt sjukt barn. Och jag har svårt för när man "blottar ut" sjuka barn. Han är en egen person med rätt till ett eget privatliv.

Så jag måste låta detta gro, innan jag fortsätter visa er vår vardag just nu. Men jag kommer tillbaka - säkert inom kort. Tills dess kan ni följa oss på instagram @sofiacharlottaelvira. Det känns mer privat, för där kontrollerar jag själv vilka som får tillgång till information.

Men just nu fokuserar vi på att hålla oss flytande, ta djupa andetag och ge båda våra barn allt de behöver - och lite till.

Screenshot 2020 11 15 at 11.07.31Vår fantastiska duo <3

IMG 5094Och vår fantastiska SuperMelker! <3

Stor kram!


Förlossningen!

Skrivet av Sofia Donner 14.10.2020 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Vår förlossning började egentligen fredagen den 19:e. Jag nattade Sigge vid kl 20 och somnade på en madrass som vi har på golvet bredvid hans säng. Kl 22 vaknade jag av värk. Steg upp och gick ner till Rasmus. En till värk dök upp ganska snabbt. Och en till. Och en till. Vid 23 ställde jag mig i duschen medan Rasmus värmde en vetekudde. Men det hjälpte inte. Vid 24 kom värkarna med 4 minuters mellanrum, och de kändes rätt ordentligt. Vi ringde in, och de bad oss komma direkt. Rasmus föräldrar (som bor granne med oss) kom över och vi åkte iväg. Väl inne på BB kunde dom konstatera att värkarna var kraftiga och täta - men jag var bara 3 cm öppen. Vi fick förflytta oss till förlossningssalen där jag fick en Tens apparat påkopplad (det var väldigt skönt!) och ny koll efter en timme. Ingenting hade hänt även om värkarna fortsatte. Såhär höll det på till kl 04. Då fick vi ett rum och ombads sova lite i väntan på att det skulle starta på riktigt. Vid 05 började värkarna avta och jag lyckades somna en timme. På morgonen var det ny undersökning. Ingenting hade hänt under natten, och värkarna var borta. Vi fick order om att gå en promenad runt sjukhusområdet för att hjälpa kroppen på traven. Inte heller det gav något resultat. Vid lunch bestämdes det att vi får åka hem igen i väntan på att det drar igång igen. And so we did!IMG 3671Tog en bild på magen vid 04 - som även kom att bli den sista bilden på magen.IMG 3675På promenad efter en hel natt med värkar och en timmes sömn. Vackert var det inte, men rätt skönt.

På lördag kväll var vi bjudna på en kräftskiva. Jag var halvt medvetslös men ville ändå åka istället för att sitta hemma och fundera och känna efter. Vid 21, när vi satt där och åt, började värkarna igen. Vi tackade rätt snabbt för oss och åkte hem. Dock slutade dom, igen, efter någon timme. Såhär fortsatte det under söndagen också. Natten till måndag vakande jag vid 02 av kraftig mensvärkssmärta. Gick på toa och upptäckte en blodblandad flytning. NÅ NU, tänkte jag, superexhalterad! Sov lite till och från och vid 08 när Rasmus körde iväg Sigge till dagis (i samma sekund de lämnade gården med bilen) kom en jäääättevärk. Och en till. Och en till. Halvt kröp till duschen och blev sittandes där på golvet tills Rasmus kom hem igen. In i bilen och in till BB. Vid 08:30 var vi där, och 08:45 var jag 6 cm öppen. TJOHOO, bebis påväg. Nu var vi båda så peppade.

In i förlossningssalen. Jag blev erbjuden lustgas och epidural, men tackade nej till båda. Jag var så hög på lustgas hela Sigges förlossning som var så intensiv, så nu ville jag vara klar i huvudet och uppleva allt. En timme orkade jag ta värkarna genom att bara andas lugnt och klämma Rasmus hand. När jag var 8 cm öppen tog jag lustgas. Eftersom han ännu låg väldigt högt i magen ville inte vattnet gå, så de tog hål på hinnorna. Och hej då drog smärtan igång ordentligt. Fick ha lustgasen på fullt och antagligen bröt jag alla ben i Rasmus hand - men nu gick det snabbt till fullt öppen. Vi var i mål, kände jag! En klockren förlossning! Men här började det gå snett..IMG 3706Barnmorskorna i rummet berättade att jag var fullt öppen, men han låg ännu alldeles för högt för att vara påväg ut. Jag fick genomgå en hel rad cirkuskonster för att försöka få ner honom. Ingenting hjälpte. Jag hoppade, jag gick, jag studsade på boll, jag krystade. Efter två timmar var jag så slut så jag inte kunde stå på benen längre. Läkare tillkallades och hon kunde konstatera att han satt fast på något sätt. Hon försökte snurra på honom (okej den smärtan alltså!) - men inget hjälpte. 14:45 avbröt hon förlossningen. Jag fick en spruta i låret för att stanna värkarbetet - och det bar iväg mot operation. Med tanke på att jag varit LIVRÄDD för snitt så gick det otroligt bra. Jag var så otroligt enda in i själen trött, jag hade ju trots allt knappt sovit sedan fredagen - så just då kändes det så fantastiskt att inte behöva kämpa mer.IMG 3711

Allt flöt på fantastiskt bra, och 15:06 fick jag upp min lilla krabat på bröstet. Rasmus satt vid min sida hela tiden, och gick bara iväg för att klippa navelsträngen. Det var verkligen en så fin upplevelse. Efter det fick jag ligga kvar och sys medan Rasmus och lillen gick tillbaka till BB för vägning och mätning och allmän koll. De mötte sedan upp mig på uppvaket, och vi hängde där i några timmar och bara myste tillsammans innan jag fick åka med upp till vårt rum.IMG 3760Hehehe, lite lätt nerdrogad och helt slut morsa var det här ja..

Vi blev på BB till fredagen, och under alla besökstider kom Sigge dit och hängde med oss. Det var så fint, och jag är så nöjd med hela upplevelsen.

Dock är jag otroligt förvånad över hur tufft det är att återhämta sig efter ett snitt. Det har nu gått lite på 3 veckor, och jag har inte lika ont mer- men jag är väldigt orörlig och känner inte alls igen min kropp. Den orkar absolut ingenting. Just nu känner jag en viss stress över hur lång väg jag har tillbaka, men jag försöker lägga det åt sidan och ta det som det kommer. 

Men för att avrunda - det blev absolut inte den förlossning jag hade föreställt mig. Men den blev väldigt bra ändå! Lite frustrerande med tanke på att han hade varit ute på 4 timmar om han inte fastnat fast - men jag vet, så kan man inte tänka. Nu är han ute och nu är han här! <3 


Home alone med favoritfrukost!

Skrivet av Sofia Donner 12.10.2020 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Idag: Blir lillebror 3 veckor gammal (ung?) och vi har vår första dag hemma på tumis. Känns riktigt skönt faktiskt, att börja återfå en vardag. Och dessa 3 dagar i veckan då Sigge är på dagis ska jag faktiskt fokusera 110 på lillebror, för det blir inte jättemycket fokus på honom när virvelvinden är hemma.

I helgen: Har vi mest bara varit. Lillebror var på ett hjärtultraljud i lördags och Sigge hade jompa igår. Jag gav mig även ut på den första jätte korta och jätte långsamma promenaden sedan snittet. Det kändes helt okej, samtidigt som det var jätte frustrerande. Visst var det en ny kropp efter Sigges förlossning också, men detta är så nytt så det blir läskigt. Jag känner inte alls igen min kropp. Alla vardagliga rörelser tar ont, ömmar och känns obehagliga. Det kommer bli en mycket längre och kämpigare väg tillbaka än jag trodde. Så fort efterkontrollen är klar ska jag boka tid med någon som är duktig på träning efter kejsarsnitt.IMG 4515

Har du gjort ett snitt? Hur såg din återhämtning ut? Berätta gärna!

Annars: Händer det inte så jätte mycket i en vardag med ett spädbarn. Han äter bra, sover bra och bajsar. I princip. Sigge närmar honom mer och mer varje dag, och är kärleksfull och beskyddande. Vi är medvetna om att ett (eller flera) bakslag kan komma, men just nu njuter vi alla av att vara lite nykära i vår nya familjemedlem.

IMG 4490

Besatt av: Min nya favoritfrukost. Keso vanilj med äppelbitar och kanel på. Så otroligt gott! Har du inte testat så gör det, direkt! IMG 4541

Även besatt av: Morden i Sandhamn. Har du precis som jag missat den serien så börja kolla direkt - finns på Yle Arena.

Nu: Reda upp lite tvätt medan bebis sover. Tänk att vi är tillbaka här, i bebisbubblan.

Ha: En jättefin start på veckan. Och kom ihåg - covid19 är på riktigt. Och det är allvarligt. Var försiktig. Sunt förnuft. Tvätta händerna, en gång för mycket helst. Håll avstånd.